Så var det dags för en utav våra förhands inbokade restaurang besök. Detta skulle visa sig vara en mycket stark upplevelse, starkare än vad alla av oss hade anat.
Taxin vi hoppar in i vid Branderburger tar oss först till lite exklusiva innekvarter (till tjejernas förtjusning) och sedan vidare till betydligt mer slitna och spartanska kvarter (här börjar nervosititen och spänningen stiga.
Taxichauffören pekar ut riktningnen till Unsichtbar och lämnar oss i ett myller av slitna hus och raserade murar med graffiti.
Unsicht bar ligger på en innergård och när vi väl kommer in så är det ganska mörkt och tyst. En dam visar oss till ett bord där vi får menyn.
Det finns sex huvudteman på maträtter och det liknar mer en gåta när man läser dem.
Valet faller på tre "Surpise" menyer och en "fish" meny.
Efter en stund kommer våran servitör, Heidi, in och skakar hand med oss alla. Heidi är blind och tar direkt befälet genom att ta Annas händer på hans axlar och tillsammans formar vi ett tåg som tar oss in i totalt mörker.
Stämningen skjuter i taket och ett tag så känns det som om någon kommer släppa taget och springa ut igen.
Alla kände en känsla av att vara väldigt utlämnad och man litar helt på Heidi, som tar på en väldigt mycket, vilket man i normala fall skulle tycka vara påfluget och konstigt, men här kändes det helt naturligt och nödvändigt.
Heidi tar oss till vårat bord och hjälper en efter en att slå oss ner.
Den stora utmaningen blir nu att lokalisera våra bestick och glas.
Heidi berättar sedan att han har tagit fram vinet och ber oss själva att greppa flaskan och fylla våra glas. Detta är lättare sagt än gjort, oavsett hur mycket "svarta madame" man har utövat i sin ungdom.
I takt med att tiden går och man blir lite mer bekväm så får samtalsämnena en helt ny dimension. I totalt mörker där varken du kan se dina vänner eller de kan se dig så blir det mycket lättare att vara öppen och man lär känna varandra på rekordtid.
Man går helt enkelt direkt på kärnfrågorna i livet.
När maträtterna kommer in drar ju självklart gissningslekar igång. Vad är det vi äter? Kyckling eller fläsk? Eller kanske marsvin?
"Det ligger ett pälsdjur på Annas tallrik!" utbrister plötsligt Marie.
"De fuskar ju hela tiden med vinet, nu vill vi ha en full flaska" svarar Knutson.
Något som slår en är just känselns betydelse. Man tror innan man går in att hörseln och smaken ska vara av största vikt, men man famlar sig mest fram hela tiden, efter flaskan, efter glasen, skeden, ja och till och med maten.
Så här efter denna fantastiska upplevelse kan vi fastslå följande:
Vi har absolut ingen aning om hur mycket vi har ätit under kvällen, ingen av oss tyckte att maten smakade speciellt bra. Det visuella har verkligen en enorm betydelse.
Man förlitar sig helt på Heidi, och det känns väldigt bra att han hela tiden tar på en.
Efter bara 15 minuter så kände vi alla en mer uppsluppen känsla och hade lättare att "släppa" loss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar