Anna och Marie bokar en natt på Propeller Island i Berlin, snacka om en realtime Experience...
Är det någon som hört talas om detta hotell...Här måste vi bara bo!!!!
onsdag 20 juni 2007
Propeller Island - Hotell i Berlin
Konstnären Lars Stroschen som sedan mitten av 80-talet arbetat under pseudonymen Propeller Island gjorde förra året sitt hittills största konstverk. I ett hundra år gammalt hus mitt i centrala Berlin har Stroschen under flera års tid gått loss på varje skrymsle och vrå. Detta har resulterat i en helt osannolik samling rum. Ett är helt och hållet täckt av speglar och diabildsprojektioner och i ett annat står Snövits sju dvärgar och lurar. Till varje enskilt rum har Stroscher komponerat abstrakta ljud och toner.I juni beboddes rummen för första gången. Och i fortsättningen kommer konstverket att fungera just som hotell. Ett hotell där varje gäst utgör en del av en stor föränderlig installation. Att Propeller Island kommer att skilja sig dramatiskt från andra hotell är något som Stroschen är högst medveten om. Och det är kanske därför han har lagt ut tydliga bruksanvisningar om hur man på rätt sätt bor i varje rum.Adress: Paulsborner Strasse 10Tel. +49-30-893 25 33Webbplats: www.propeller-island.comPris dubbelrum: från 1000 kronor
Det Nordiska miraklet i Berlin
samband med att Hamburger Bahnhof hösten 2003 arrangerar en utställning med skandinaviska konstnärer vilken kommenterar det så kallade nordiska miraklet - den handlar om den stora mängd intressanta unga konstnärer från den nordiska regionen - kommer några av de inflyttade skandinaviska konstnärerna att arrangera en egen utställning. Att utställningen, som kommer att heta Standortfaktor, drivs av konstnärerna själva visar på ett djupt engagemang och en kreativitet som inte är så vanligt förekommande. Projektet stöds av den nordiska ambassaden, och kanske i synnerhet den svenska kulturattachén Johan Bengt Påhlsson, som verkligen gör sitt bästa för att konsten och konstnärer från Sverige skall frodas i Berlin. Andra projekt stöds också från ambassadhåll. I normala fall kan ambassadstödd konstverksamhet dras med en varningsflagg - ge en föraning om något sämre kvalitet - men så inte i Berlin. Utställningsplatsen Sparwasser hq är exempelvis ett galleri som utmärkt sig genom att visa många nordiska konstnärer varvat med konst från den internationella arenan. De nordiska utställningarna på Sparwasser hq brukar som regel också understödjas av ambassaderna. Berlin är till ytan en mycket stor stad, och detta återspeglas även i ett slags mental storhet. Här kan man finna många olika strömningar samtidigt, vilket är ovanligt. Det handlar inte om någon slapp laissez faire-attityd, utan om en större tolerans och en förståelse för att man som kreativ måste få utrymme att testa idéer utan att fastna i andras fördomar. Förmodligen är det just på grund av detta som Berlin utgör det mest intressanta centrumet för samtida konstnärer, gallerister och konstskribenter i Europa i dag.
Artikel om Berlin
WHITE TRASH URBAN DRIFT
Berlin pågår fortfarande nydyrkan av de gamla DDR-ställenas bruntonade glasfasader. Och fortfarande är konstscenen party, party, party. Men gränserna förskjuts hela tiden, det går snabbt från anarkism till massturism. Gabriel Arthur försöker hänga med - är det inte längre Chicks on Speed som gäller?"Allt fast förflyktigas." Det gamla Karl Marx-citatet räknas ibland som modernitetens överskrift. Orden kanske inte beskriver Älmhult, Sheffield eller Bilbao så bra. Men citatet skulle kunna stå på portaler över infarterna till Berlin. Här finns en djupt rotad tradition att hela tiden gå vidare, hitta nya gränser och kasta sig förbi dem. Att ständigt omforma, modifiera och protestera mot den rådande ordningen.Så var det även när staden var delad, även om det av naturliga skäl inte fanns någon gatukultur i Östberlin. Den underjordiska kulturen, i ateljéer och lägenheter, var stark.Sannolikt bidrar Berlinmuren till denna vilja att gå över gränsen. Muren var en 106 kilometer lång påminnelse i betong om hur regler, lagar och auktoriteter kan skapa ett sjukt system. Även om nästan hela muren är riven, finns den kvar som en osalig ande, som ett kallt vindstråk genom staden.Berlin lanseras ibland som Europas riktiga kulturhuvudstad. Det är både falskt och sant. När det gäller den klassiska finkulturen är utbudet av högsta klass, men knappast unikt. I Berlin finns tre operahus, fem symfoniorkestrar, ett tiotal stora museum och massor av teatrar. Den som gillar finkultur skulle kunna tillbringa månader i Berlin och varje dag uppleva nya saker. Men om utbudet håller högre eller lägre klass än det i London, Paris, Rom och andra europeiska metropoler torde vara en smaksak.En annan omtalad form av berlinsk kultur är den nostalgiska cabaretscenen. Här drömmer sig folk tillbaka till Weimarrepublikens syndiga Berlin, epoken som förevigats av Kurt Weill och Bertolt Brecht. Transvestiter, suputer och flirtiga kvinnor sjunger svulstiga sånger och drar burleska skämt på scenerna. Perioden tycks ständigt locka nya generationer av beundrare. Ganska nyligen upptäckte till exempel den amerikanske rocksångaren Marilyn Manson denna epok och lät den inspirera sin rockshow.Själv tycker jag scenen är lika museal som Ägyptisches Museum. Det är mycket snack och liten spritverkstad, om man så säger. De riktiga transvestiterna, suputerna och flirtiga kvinnorna befinner sig långt från denna värld. Berlin är lika syndigt som någonsin, men på helt andra ställen.Ett sådant är till exempel White Trash Fast Food på Torstrasse i utkanten av Mitte. Baren är en gammal sunkig kinakrog som tagits över av en jänkare med osviklig smak för det osmakliga. Kinakrogens inredning har behållits intakt, med eldsprutande drakar och lampor med tofsar, och pyntats med en massa skräp. Stället ser ut som om det inretts av en sönderknarkad hippiekonstnär som fått fria händer och 25 euro till material. Vem vet, kanske var det så det gick till.När jag och ett par kompisar går dit första gången har en bekant berättat om sin senaste kväll på White Trash Fast Food. En kille skar upp sina armar och lät blodet rinna ner i ett ölglas, för att sedan sörpla i sig blodet. En annan kille spelade gitarr och sjöng låtar naken.Så utflippat är det inte denna kväll, men här är i alla fall ett par snygga transsexuella med lika djupa urringningar som röster. En feminin kille i militäruniform spelar tyska discolåtar från åttiotalet (de låter mycket bättre än vad man kanske tror). I baren jobbar en tjej som brukar strippa när rocksångerskan och performanceartisten Peaches uppträder. I en lampa hänger ett par trosor som någon berättar tillhört Alex Murray-Leslie från electroclashbandet och konst- och modeskaparna Chicks on Speed.Peaches från Kanada och Chicks on Speed från New York, Sidney och München har namndroppats flitigt inom anglosaxisk och svensk musikjournalistik de senaste åren. I själva verket står inte de artisterna för den mest intressanta musiken från Berlin. Den skapas sedan lång tid tillbaka framför andra datorer och skivspelare runtom i stan. Berlin är definitivt Europas riktiga kulturhuvudstad när det gäller rytmbaserad, elektronisk musik (läs dansmusik). Sverige är som bekant ett rock'n'roll-land: många svenskar inser inte hur stor denna musikscen är utomlands.Det som är intressant med Peaches vulgoporriga framträdanden eller Chicks on Speeds drift med modevärlden är just deras gränsöverskridande. Får kvinnliga artister skrika "I wanna fuck!" och jucka på scenen? Får konstnärer sy om billiga h&m-kläder och sälja dem svindyrt till modeboutiquer, och omvänt kopiera svindyra märkesprodukter och sälja dem billigt?Artisterna förvaltar det som gör Berlin till Europas riktiga kulturhuvudstad när det gäller kultur som skapas "här och nu". Gränsöverskridandet, ifrågasättandet och lekfullheten.Den här kulturen skapas bakom anonyma fasader på udda adresser. Den kräver envishet, nyfikenhet och bekväma skor för att upplevas. Men den är långt ifrån omöjlig att ta del av. Det räcker att fråga runt bland folk som ser ut att ha koll och läsa det finstilta i nöjestidningar som Zitty och Tip.I det subkulturella Berlin finns ingen uppdelning mellan konst, musik, poesi och design. Allt flyter samman och uppstår i nya former. På ett av de trendigare gallerierna i Mitte, Barbara Wien, frågar jag vilken konst de tycker är mest spännande just nu. I stället för att nämna konstnärerna som de själva ställer ut, säger galleristerna:- Det borde vara någon av artisterna inom minimal electro-scenen.Jag nickar instämmande, fast jag inte vet hur denna musikstil låter. Men dagen efter träffar jag en svensk kille som heter Mikael Stavöstrand och som ger ut skivor med den typen av musik. Han säger att det är avskalat och rytmiskt i gränslandet mellan ljudkonst och housemusik. I Berlin finns ingen gräns mellan avancerad konst och avancerat festande. Jag pratar med en tjej som arbetar på Elternhaus, en butik som också säljer kläder på Alte Schönhauser Strasse. Även Elternhaus befinner sig i ett gränsland. Butiken drivs av ett konstnärskollektiv från Hamburg och de betraktar sina plagg som politisk konst. Men priserna är överkomliga och kläderna går att använda (av den djärve). Jag frågar vad hon gillar bäst med konstscenen i Berlin. Hon svarar med ett leende och en axelryckning:- Party, party, party!Karl Marx Allé är nästan hundra meter bred; hela forna Östtysklands armada av Trabanter borde ha fått plats här. Utmed jättetrottoarerna står höghus från 1962 i tyst givakt.Här ligger Café Moskau som var ddr-elitens nattliga tummelplats. Ryssarna donerade en liten utställningssputnik. I taket ovanför en av barerna finns en skördetröska avbildad och på väggpaneler kan man följa proletariatets trägna kamp. I källarvåningens dunkla "nachtbar" tillät sig makthavarna borgerlig dekadens i form av mässing, vinröda heltäckningsmattor och skinnsoffor.Låter det avskräckande? Tvärtom, tycker Berlins unga konstnärer, musiker och arkitekter. Sedan något år tillbaka lockar Café Moskau och andra postkommunistiska lämningar utmed Karl Marx Allé stor publik.Café Moskau fick sin renässans när arkitektur- design- och mediekollektivet Urban Drift höll sin internationella konferens här hösten 2002. Under två dagar diskuterade och festade arkitekter, konstnärer, diskjockeyer och andra i lokalerna.Parallellt flyttade den legendariska Berlinklubben wmf in och har sedan dess ordnat partyn ett par gånger i veckan. Det är wmf:s sjätte adress sedan starten 1991 i ett ockuperat fabrikshus nära Potsdamer Platz.Två år efter denna renässans är det fortfarande fullt på wmf:s dansgolv. Internationellt kända dj:er, som Sven Väth och Sascha Funke, gästspelar här nästan gratis.- Som om Mick Jagger och Paul McCartney skulle jamma ihop på den lokala bluespuben, säger en lycklig kille i baren.Karl Marx Allé har efter många diskussioner blivit kulturminnesmärkt. Över 600 miljoner kronor har spenderats för att få höghusens fasader att se ut som då allén kallades "Socialismens huvudgata".Även på andra håll i östra Berlin omvärderas gamla ddr-ställen av unga människor. Till exempel Palast der Republik med sina bruntonade glasfasader. Den i dubbel bemärkelse fyrkantiga byggnaden från 1976 var förr ett kombinerat kultur- och parlamentshus (där kulturen och politiken hölls i politbyråns strama tyglar).Eftersom Palast der Republik innehöll asbest spärrades huset av i början av nittiotalet. Byggnaden har nu sanerats, men framtiden är oviss. De styrande i Berlin, liksom de flesta invånare, vill jämna Palast der Republik med marken.Men protestlistorna har varit många och planerna har skjutits på framtiden.I östra Berlin finns över 250 000 lägenheter i så kallade plattenbauhöghus, hus byggda av prefabricerade betongelement. De flesta ligger i förorter där ingen frivilligt bosätter sig, men en hel del finns också i kvarteren runt Alexanderplatz. Sedan några år tillbaka har det i designerkretsar varit trendigare att bo på femtonde våningen på Leipziger Strasse än i kvarteren med kullerstensgator i Prenzlauer Berg.Francesca Ferguson är Urban Drifts språkrör. För tillfället är hon projektledare för det tyska bidraget till arkitekturbiennalen i Venedig. Hon säger att det inte längre är tabu att se positiva aspekter av det forna Östtyskland. Fjolårets uppmärksammade utställning Kunst in der DDR på Neue Nationalgalerie blandade förbjuden undergroundkonst med den statligt stödda konsten. Den populära filmen Good bye, Lenin! berättade om Östberlin med humor och utan pekpinnar.- ddr-regimen hade arkitektoniska visioner, till skillnad från dagens pragmatiska och kommersialiserade arkitektur. ddr-byggnaderna är storslagna och eleganta och det finns rymd omkring dem, säger Francesca Ferguson.Dessutom är uppvärderingen ett sätt för östtyskar att slippa känna sig som de töntiga kusinerna från landet.En byggnad som blivit en symbol för det unga Berlin är det 368 meter höga tv-tornet Fernsehturm (som bland annat byggdes av svenskar). Spiran med den stora bollen upptill syns bland annat på klädmärket East Berlins t-tröjor. Bakom East Berlin finns ett gäng på tio tjejer som syr kläderna och driver en butik på hippa Alte Schönhauser Strasse i Mitte.Den här delen av Mitte består av låga stenhus och smala gränder. Men när designergänget vill ha inspiration riktar de alltså blickarna mot de gamla betongkolosserna.Melanie Schwind, en av tjejerna, förklarar att det inte handlar om Östtysklandnostalgi -"ostalgie" - det ganska utbredda fenomenet bland östtyskar som tycker att de förlorat på sammanslagningen. Ett gäng tjejer som gillar mode skulle inte haft så kul i det forna Östtyskland. Melanie Schwind sammanfattar vad många anser:- Vi accepterar och tycker om oss själva och vår historia. Det var inte vanligt folk som bestämde hur Östberlin skulle se ut, men byggnaderna var en del av vanligt folks vardag.På det sättet är berlinarna och tyskarna modiga. Medan andra nationaliteter förnekar sina historiska felsteg, bearbetar tyskarna sina trauman. När folk dansar på en Sovjetinspirerad nattklubb eller bär ddr-symboler på kläderna skapar de ett urbant, ordlöst samtal om politik och historia.Att folk samtidigt har kul är typiskt för Berlin.Betyder det att Karl Marx Allé och andra östkvarter från sextio- och sjuttiotalet kommer att ta plats på turisternas kartor? När det gäller de flesta andra städer skulle väl svaret vara nej. Ungefär som om Stockholms turister skulle överge Gamla stan för att vallfärda till Sergels torg. I Berlins fall blir svaret kanske ja.För tio, femton år sedan annekterades Mitte och Prenzlauer Berg av konstnärer, musiker, klubbar och anarkister. Snart följde investerarna och byggentreprenörerna efter. Kvarteren har rustats upp, den intellektuella medelklassen flyttat in och avantgardet dragit vidare.En av de mest kända byggnaderna som ockuperades var Tacheles på Oranienburger Strasse. Detta gamla stenruckel förvandlades till ett punkigt kulturhus, med skrotkonst, konsertlokaler, barer och graffiti. De styrande politikerna ville få bort denna skamfläck nära shoppinggatan Friedrichstrasse, men upptäckte snart att Tacheles lockade turister. Ockupanterna, som dessutom fick stöd i domstol, fick vara kvar tills vidare.På samma sätt förvandlades technofestivalen Love Parade från ett halvanarkistiskt projekt till massturism.Det inte omöjligt att amerikanska damer med blått hår framöver besöker Café Moskau, som ett obligatoriskt stopp under en kulturweekend i Berlin. För många besökare (inklusive jag själv) är en del av tjusningen med ett besök i Berlin att ta en liten tugga av förbjuden frukt.Det man kan vara säker på är att avantgardets kärlek till kommunistkåkarna skulle falna snabbt när turistbussarna började synas här. Tacheles och Love Parade är dinosauriemärkta sedan flera år tillbaka. Att popstjärnan Robbie Williams fick ha fest på Café Moskau sågs inte med blida ögon av subkultureliten.Men intresset kan också avta därför att något annat spännande område eller fenomen identifieras. Därför att diskussionen kommit till vägs ände. Att älta samma saker om och om igen ligger inte för berlinarna. n
Berlin pågår fortfarande nydyrkan av de gamla DDR-ställenas bruntonade glasfasader. Och fortfarande är konstscenen party, party, party. Men gränserna förskjuts hela tiden, det går snabbt från anarkism till massturism. Gabriel Arthur försöker hänga med - är det inte längre Chicks on Speed som gäller?"Allt fast förflyktigas." Det gamla Karl Marx-citatet räknas ibland som modernitetens överskrift. Orden kanske inte beskriver Älmhult, Sheffield eller Bilbao så bra. Men citatet skulle kunna stå på portaler över infarterna till Berlin. Här finns en djupt rotad tradition att hela tiden gå vidare, hitta nya gränser och kasta sig förbi dem. Att ständigt omforma, modifiera och protestera mot den rådande ordningen.Så var det även när staden var delad, även om det av naturliga skäl inte fanns någon gatukultur i Östberlin. Den underjordiska kulturen, i ateljéer och lägenheter, var stark.Sannolikt bidrar Berlinmuren till denna vilja att gå över gränsen. Muren var en 106 kilometer lång påminnelse i betong om hur regler, lagar och auktoriteter kan skapa ett sjukt system. Även om nästan hela muren är riven, finns den kvar som en osalig ande, som ett kallt vindstråk genom staden.Berlin lanseras ibland som Europas riktiga kulturhuvudstad. Det är både falskt och sant. När det gäller den klassiska finkulturen är utbudet av högsta klass, men knappast unikt. I Berlin finns tre operahus, fem symfoniorkestrar, ett tiotal stora museum och massor av teatrar. Den som gillar finkultur skulle kunna tillbringa månader i Berlin och varje dag uppleva nya saker. Men om utbudet håller högre eller lägre klass än det i London, Paris, Rom och andra europeiska metropoler torde vara en smaksak.En annan omtalad form av berlinsk kultur är den nostalgiska cabaretscenen. Här drömmer sig folk tillbaka till Weimarrepublikens syndiga Berlin, epoken som förevigats av Kurt Weill och Bertolt Brecht. Transvestiter, suputer och flirtiga kvinnor sjunger svulstiga sånger och drar burleska skämt på scenerna. Perioden tycks ständigt locka nya generationer av beundrare. Ganska nyligen upptäckte till exempel den amerikanske rocksångaren Marilyn Manson denna epok och lät den inspirera sin rockshow.Själv tycker jag scenen är lika museal som Ägyptisches Museum. Det är mycket snack och liten spritverkstad, om man så säger. De riktiga transvestiterna, suputerna och flirtiga kvinnorna befinner sig långt från denna värld. Berlin är lika syndigt som någonsin, men på helt andra ställen.Ett sådant är till exempel White Trash Fast Food på Torstrasse i utkanten av Mitte. Baren är en gammal sunkig kinakrog som tagits över av en jänkare med osviklig smak för det osmakliga. Kinakrogens inredning har behållits intakt, med eldsprutande drakar och lampor med tofsar, och pyntats med en massa skräp. Stället ser ut som om det inretts av en sönderknarkad hippiekonstnär som fått fria händer och 25 euro till material. Vem vet, kanske var det så det gick till.När jag och ett par kompisar går dit första gången har en bekant berättat om sin senaste kväll på White Trash Fast Food. En kille skar upp sina armar och lät blodet rinna ner i ett ölglas, för att sedan sörpla i sig blodet. En annan kille spelade gitarr och sjöng låtar naken.Så utflippat är det inte denna kväll, men här är i alla fall ett par snygga transsexuella med lika djupa urringningar som röster. En feminin kille i militäruniform spelar tyska discolåtar från åttiotalet (de låter mycket bättre än vad man kanske tror). I baren jobbar en tjej som brukar strippa när rocksångerskan och performanceartisten Peaches uppträder. I en lampa hänger ett par trosor som någon berättar tillhört Alex Murray-Leslie från electroclashbandet och konst- och modeskaparna Chicks on Speed.Peaches från Kanada och Chicks on Speed från New York, Sidney och München har namndroppats flitigt inom anglosaxisk och svensk musikjournalistik de senaste åren. I själva verket står inte de artisterna för den mest intressanta musiken från Berlin. Den skapas sedan lång tid tillbaka framför andra datorer och skivspelare runtom i stan. Berlin är definitivt Europas riktiga kulturhuvudstad när det gäller rytmbaserad, elektronisk musik (läs dansmusik). Sverige är som bekant ett rock'n'roll-land: många svenskar inser inte hur stor denna musikscen är utomlands.Det som är intressant med Peaches vulgoporriga framträdanden eller Chicks on Speeds drift med modevärlden är just deras gränsöverskridande. Får kvinnliga artister skrika "I wanna fuck!" och jucka på scenen? Får konstnärer sy om billiga h&m-kläder och sälja dem svindyrt till modeboutiquer, och omvänt kopiera svindyra märkesprodukter och sälja dem billigt?Artisterna förvaltar det som gör Berlin till Europas riktiga kulturhuvudstad när det gäller kultur som skapas "här och nu". Gränsöverskridandet, ifrågasättandet och lekfullheten.Den här kulturen skapas bakom anonyma fasader på udda adresser. Den kräver envishet, nyfikenhet och bekväma skor för att upplevas. Men den är långt ifrån omöjlig att ta del av. Det räcker att fråga runt bland folk som ser ut att ha koll och läsa det finstilta i nöjestidningar som Zitty och Tip.I det subkulturella Berlin finns ingen uppdelning mellan konst, musik, poesi och design. Allt flyter samman och uppstår i nya former. På ett av de trendigare gallerierna i Mitte, Barbara Wien, frågar jag vilken konst de tycker är mest spännande just nu. I stället för att nämna konstnärerna som de själva ställer ut, säger galleristerna:- Det borde vara någon av artisterna inom minimal electro-scenen.Jag nickar instämmande, fast jag inte vet hur denna musikstil låter. Men dagen efter träffar jag en svensk kille som heter Mikael Stavöstrand och som ger ut skivor med den typen av musik. Han säger att det är avskalat och rytmiskt i gränslandet mellan ljudkonst och housemusik. I Berlin finns ingen gräns mellan avancerad konst och avancerat festande. Jag pratar med en tjej som arbetar på Elternhaus, en butik som också säljer kläder på Alte Schönhauser Strasse. Även Elternhaus befinner sig i ett gränsland. Butiken drivs av ett konstnärskollektiv från Hamburg och de betraktar sina plagg som politisk konst. Men priserna är överkomliga och kläderna går att använda (av den djärve). Jag frågar vad hon gillar bäst med konstscenen i Berlin. Hon svarar med ett leende och en axelryckning:- Party, party, party!Karl Marx Allé är nästan hundra meter bred; hela forna Östtysklands armada av Trabanter borde ha fått plats här. Utmed jättetrottoarerna står höghus från 1962 i tyst givakt.Här ligger Café Moskau som var ddr-elitens nattliga tummelplats. Ryssarna donerade en liten utställningssputnik. I taket ovanför en av barerna finns en skördetröska avbildad och på väggpaneler kan man följa proletariatets trägna kamp. I källarvåningens dunkla "nachtbar" tillät sig makthavarna borgerlig dekadens i form av mässing, vinröda heltäckningsmattor och skinnsoffor.Låter det avskräckande? Tvärtom, tycker Berlins unga konstnärer, musiker och arkitekter. Sedan något år tillbaka lockar Café Moskau och andra postkommunistiska lämningar utmed Karl Marx Allé stor publik.Café Moskau fick sin renässans när arkitektur- design- och mediekollektivet Urban Drift höll sin internationella konferens här hösten 2002. Under två dagar diskuterade och festade arkitekter, konstnärer, diskjockeyer och andra i lokalerna.Parallellt flyttade den legendariska Berlinklubben wmf in och har sedan dess ordnat partyn ett par gånger i veckan. Det är wmf:s sjätte adress sedan starten 1991 i ett ockuperat fabrikshus nära Potsdamer Platz.Två år efter denna renässans är det fortfarande fullt på wmf:s dansgolv. Internationellt kända dj:er, som Sven Väth och Sascha Funke, gästspelar här nästan gratis.- Som om Mick Jagger och Paul McCartney skulle jamma ihop på den lokala bluespuben, säger en lycklig kille i baren.Karl Marx Allé har efter många diskussioner blivit kulturminnesmärkt. Över 600 miljoner kronor har spenderats för att få höghusens fasader att se ut som då allén kallades "Socialismens huvudgata".Även på andra håll i östra Berlin omvärderas gamla ddr-ställen av unga människor. Till exempel Palast der Republik med sina bruntonade glasfasader. Den i dubbel bemärkelse fyrkantiga byggnaden från 1976 var förr ett kombinerat kultur- och parlamentshus (där kulturen och politiken hölls i politbyråns strama tyglar).Eftersom Palast der Republik innehöll asbest spärrades huset av i början av nittiotalet. Byggnaden har nu sanerats, men framtiden är oviss. De styrande i Berlin, liksom de flesta invånare, vill jämna Palast der Republik med marken.Men protestlistorna har varit många och planerna har skjutits på framtiden.I östra Berlin finns över 250 000 lägenheter i så kallade plattenbauhöghus, hus byggda av prefabricerade betongelement. De flesta ligger i förorter där ingen frivilligt bosätter sig, men en hel del finns också i kvarteren runt Alexanderplatz. Sedan några år tillbaka har det i designerkretsar varit trendigare att bo på femtonde våningen på Leipziger Strasse än i kvarteren med kullerstensgator i Prenzlauer Berg.Francesca Ferguson är Urban Drifts språkrör. För tillfället är hon projektledare för det tyska bidraget till arkitekturbiennalen i Venedig. Hon säger att det inte längre är tabu att se positiva aspekter av det forna Östtyskland. Fjolårets uppmärksammade utställning Kunst in der DDR på Neue Nationalgalerie blandade förbjuden undergroundkonst med den statligt stödda konsten. Den populära filmen Good bye, Lenin! berättade om Östberlin med humor och utan pekpinnar.- ddr-regimen hade arkitektoniska visioner, till skillnad från dagens pragmatiska och kommersialiserade arkitektur. ddr-byggnaderna är storslagna och eleganta och det finns rymd omkring dem, säger Francesca Ferguson.Dessutom är uppvärderingen ett sätt för östtyskar att slippa känna sig som de töntiga kusinerna från landet.En byggnad som blivit en symbol för det unga Berlin är det 368 meter höga tv-tornet Fernsehturm (som bland annat byggdes av svenskar). Spiran med den stora bollen upptill syns bland annat på klädmärket East Berlins t-tröjor. Bakom East Berlin finns ett gäng på tio tjejer som syr kläderna och driver en butik på hippa Alte Schönhauser Strasse i Mitte.Den här delen av Mitte består av låga stenhus och smala gränder. Men när designergänget vill ha inspiration riktar de alltså blickarna mot de gamla betongkolosserna.Melanie Schwind, en av tjejerna, förklarar att det inte handlar om Östtysklandnostalgi -"ostalgie" - det ganska utbredda fenomenet bland östtyskar som tycker att de förlorat på sammanslagningen. Ett gäng tjejer som gillar mode skulle inte haft så kul i det forna Östtyskland. Melanie Schwind sammanfattar vad många anser:- Vi accepterar och tycker om oss själva och vår historia. Det var inte vanligt folk som bestämde hur Östberlin skulle se ut, men byggnaderna var en del av vanligt folks vardag.På det sättet är berlinarna och tyskarna modiga. Medan andra nationaliteter förnekar sina historiska felsteg, bearbetar tyskarna sina trauman. När folk dansar på en Sovjetinspirerad nattklubb eller bär ddr-symboler på kläderna skapar de ett urbant, ordlöst samtal om politik och historia.Att folk samtidigt har kul är typiskt för Berlin.Betyder det att Karl Marx Allé och andra östkvarter från sextio- och sjuttiotalet kommer att ta plats på turisternas kartor? När det gäller de flesta andra städer skulle väl svaret vara nej. Ungefär som om Stockholms turister skulle överge Gamla stan för att vallfärda till Sergels torg. I Berlins fall blir svaret kanske ja.För tio, femton år sedan annekterades Mitte och Prenzlauer Berg av konstnärer, musiker, klubbar och anarkister. Snart följde investerarna och byggentreprenörerna efter. Kvarteren har rustats upp, den intellektuella medelklassen flyttat in och avantgardet dragit vidare.En av de mest kända byggnaderna som ockuperades var Tacheles på Oranienburger Strasse. Detta gamla stenruckel förvandlades till ett punkigt kulturhus, med skrotkonst, konsertlokaler, barer och graffiti. De styrande politikerna ville få bort denna skamfläck nära shoppinggatan Friedrichstrasse, men upptäckte snart att Tacheles lockade turister. Ockupanterna, som dessutom fick stöd i domstol, fick vara kvar tills vidare.På samma sätt förvandlades technofestivalen Love Parade från ett halvanarkistiskt projekt till massturism.Det inte omöjligt att amerikanska damer med blått hår framöver besöker Café Moskau, som ett obligatoriskt stopp under en kulturweekend i Berlin. För många besökare (inklusive jag själv) är en del av tjusningen med ett besök i Berlin att ta en liten tugga av förbjuden frukt.Det man kan vara säker på är att avantgardets kärlek till kommunistkåkarna skulle falna snabbt när turistbussarna började synas här. Tacheles och Love Parade är dinosauriemärkta sedan flera år tillbaka. Att popstjärnan Robbie Williams fick ha fest på Café Moskau sågs inte med blida ögon av subkultureliten.Men intresset kan också avta därför att något annat spännande område eller fenomen identifieras. Därför att diskussionen kommit till vägs ände. Att älta samma saker om och om igen ligger inte för berlinarna. n
måndag 18 juni 2007
Barrandov
Hey!
I have now received an answer from Barrandov Studios where they asked more about the project, so I answered them and are waiting for a reply.
Just for your info Birthe!
I have now received an answer from Barrandov Studios where they asked more about the project, so I answered them and are waiting for a reply.
Just for your info Birthe!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
